Gud vet att det finns ett skriande behov av kompetent musikjournalistik i det här landet. Skribenter som kan förmedla någonting mer än den första ytblicken av en sång, en utövare, en kompositör, en genre; klara av att förklara musiken i text utan att ta genvägen över hänvisningar till genrer och analogier med annan musik eller andra artister. Genväg är senväg, konsten är inte sin yta.
Singer-songwriter är, exempelvis, inte en genre. Lika lite som "symfoniorkester" är det. Capisce?
En recension bör göra något mer än beskriva musiken. En recensent ska kunna tala musikaliskt om musik. Inom formalismen kallas det inommusikaliskt, nära en a priori-kunskap som innefattar grundläggande musiklära (taktart, timbre, instrumentation, formlära osv) men som också och framförallt innebär att kunna se (höra) samband mellan den aktuella musiken och annan musik som på djupet men kanske inte på ytan hör ihop, diskutera tonsättarens intention och hur väl han/hon har lyckats med sitt uppsåt, argumentera för sina åsikter, jämföra med annan konst och kulturella strömningar i tiden - kort sagt göra en analys. En recensent ska kunna identifiera dessa olika musikaliska parametrar och sedan klara av att kommunicera dem på ett icke-musikaliskt språk till lekmän. Svårt? Ja, det är svårt. Det kräver bildning. Men att rätten att tycka
om vilken musik som helst inte är samma sak som kompetensen att
tycka om vilken musik som helst borde åtminstone kulturredaktörer vara på det klara med.
Den enda tidning som lyckas med detta i det här landet är Dagens Nyheter. Nils Hansson vet de här sakerna och rekryterar folk därefter, därför blir det alltid bra. Man kan alltid lita på DN:s musikrecensioner.
Betyder det att DN:s recensenter alltid har rätt? Nej, det betyder att de är trovärdiga, att man kan lita på att de levererar en kvalificerad åsikt. Sen är grundförutsättningen för kulturkritik att man ska kunna kritisera kritiken och det gör man också, där har vi kultursidorna som i sämsta fall fallerar till ett inkrökt metapetande som bara skribenten själv förstår, men som i bästa fall (och det är faktiskt oftast) förmår att liksom gräva om i kritiken som man luckrar upp jorden på våren så att den börjar dofta och återigen blir möjlig för sådd. Bördig.
Kultur, som ni säkert vet, betyder odling.
Konsten är det förtätade drömspråk som vi människor har för att uttrycka erfarenheter av livet på som inte det vardagliga talspråket räcker till för. Processen att utvinna ett konstverk - termen är föråldrad men för enkelhetens skull säger jag här konstverk och menar allt från
Laterna magica till Anna Odells examensarbete - skiljer sig egentligen inte mycket från att sätta ett frö i jorden. Förutsättningarna måste vara helt rätt. Plantan är skör och växer sig starkare. Växtbarheten är aldrig 100 % och många fröer ger aldrig någonting, men även när det växer som sjutton måste bonden gallra och slänga bort en massa material. Och först efter en hel sommars omsorger kan bonden skörda frukten av sitt arbete, hur meningsfullt det blev kan man aldrig veta förrän efter allt är över. Man kan också likna konstnärens arbete vid det att reducera en sås till ett koncentrat av smak, eller vid havets långsamma slipande av stenen eller glasbiten. Konst är organiskt framväxt, mänskligt material.
På detta sätt skiljer sig ett konstverk från producerad kultur
som ser ut som konst men är en produkt. Det är enkelt att identifiera om man förstår väsensskillnaden men obegripligt om man stannar vid ytanalysen. Varför är till exempel Justin Timberlakes samarbete med Napster konst medan Darin hittills är en kulturprodukt? De är bägge fantastiska sångare, det är ungefär samma typ av musik, till för ungefär samma kontext och med stora kommersiella intressen inblandade. Varför är Ingmar Bergmans filmer konst medan Herngren & Holm gör kulturprodukter? Bergmanfilmerna var tillochmed en större ekonomisk framgång på sin tid som vanliga svenskar gick man ur huse för att se. Jo, därför att skillnaden handlar om kvalitet och därför att kvalitet inte är något diffust ord som kulturvetare slänger omkring sig för att verka fina i kanten utan en ganska exakt definierad term, som hör hemma inom en bildad kulturtradition och som på ett mycket komplext vis konnoterar olika parametrar inom olika paradigm.. kort sagt, vad som är kvalitet måste diskuteras i varje enskilt fall av människor som är kunniga att göra bedömningen. Nisse Hansson är alltså en sådan grindvakt som slussar igenom rätt person till rätt musik.
Men kulturprodukterna parasiterar på den här skenbara likheten med konstverken och förvillar lekmän att sammanblanda de två helt olika sakerna. Anna Odell beskylls för att inte göra avbildande konst - när det faktiskt är precis det hon gjort - medan Amy Diamond får musikrecensioner. Därför är det livsviktigt att lekmän inte hamnar på grindvaktens stol! Musikredaktören är livsviktig. Det är faktiskt som Jonas Gardell säger, komik menar alltid allvar. Konsten måste verka lättsam och enkel därför att den är dödsallvarlig och komplicerad. Här har vi de "existensiella dimensioner" som konsten bär - inte i ytlagret.
Inte i fyndiga titlar som parafraserar på psalmer och kända bibelställen. En psalm är inte en sång som handlar om Gud. En psalm är en sång som riktar sig till Gud. Skriv ner det, kristna kulturförmedlare, någonstans på insidan av huden.
Olov Hartmans kulturdiakoni verkar mer radikal än någonsin. Människan behöver inte bara sjukhus, skriver Hartman. Det är vackert - och inne - att citera honom men jag har inte sett djupförståelsen fästad någonstans i de kristna sammanhangen: kyrkan lever inte i konsekvensen av vad Olov Hartman faktiskt säger. Seglora smedja sätter tyckare och teologer på scenen medan medelåldersmusik får förgylla pauserna. Dagen hyllar [ingenting] (sic..), Idol och kristna hockeyspelare. Kyrkans Tidning skriver hellre om buddhistiska munkar än baptistiska musiker. Man ska se på vad ni
gör vad ni
är, säger Jesus; den liturgiska lärdomen. Jag saknar Jesus!
Idol betyder avbild.
Därför längtar mitt hjärta efter en ny, bättre, kristen kulturkritik.
**
En mycket bra och ändamålsenlig scenrecension skrevs av Jane Magnusson tidigare den här hösten. Malena Rydell skrev en gång en fantastisk recension av Tomas Ledins turnéstart. Det var före internets tid men om jag hittar den så lägger jag ut den.
Mitt så kallade ekologiska fotavtryck på jordklotet ligger mycket under det svenska genomsnittet. Det var ju roligt, och ganska förväntat. Jag är miljömedveten och försöker ta konsekvenserna av det, och det har jag gjort inte bara sen Al Gore gjorde miljöhänsyn comme il faut bland världens kostymarméer utan i hela mitt liv. Högutbildad kvinna i Stockholm - inte så otippat.
